|
|
Väg till Ryssland från byn Lipola i Kivinebb. Museiverket.
|
Gamla Finland
Riksgränsen 1743 mellan Sverige och Ryssland fastställdes framför allt av strategiska faktorer. Ryssland ville ha fästningarna i Fredrikshamn och Villmanstrand samt Olofsborg. Av praktiska skäl var gränsdragningen osynlig, eftersom utstakningen av gränsen gav upphov till flera tudelade socknar där en del av invånarna bodde på svenska sidan och en del på ryska sidan. Under normala förhållanden behövdes det inte pass eller andra handlingar för att passera gränsen. Trafiken övervakades vid bevakningsstationer invid landsvägarna. I vanliga fall överskreds gränsen med båt eller längs skogsstigar. Det var lätt att ta sig över gränsen, vilket också lockade till smuggling, som blomstrade ända tills Finska kriget bröt ut. Smör och skinn (pälsverk och pälsvaror) transporterades från Sverige till Gamla Finland och därifrån vidare till S:t Petersburg. Brännvin fördes in till Sverige.
Möjligheten att införliva Gamla Finland med det övriga Finland hade figurerat redan tidigare i Sprengtportens plan för ett helt Finland. Enligt kejsaren skulle föreningen av Gamla Finland och det övriga Finland medföra fördelar. Speranskij och minister David Alopaeus, hemma från Gamla Finland, understödde tanken. När Kommittén för finska ärenden inrättades hade Armfelt redan en färdig plan. Manifestet för förenandet daterades till den 23 december 1811. Invånarna i det nya länet, Viborgs län, var nöjda, men enligt ryssarna hade kejsaren överskridit sina befogenheter. De trodde sig ha erövrat Finland, men nu ansåg de att Finland hade erövrat en del av Ryssland.