|
|
Nikolaj Petrovitz Rumjantsov. Museiverket.
|
Fastställande av gränserna
Gränsdragningen mellan Sverige och Ryssland var den svåraste frågan under fredsförhandlingarna. Alopaeus krävde att Kalixälven skulle bli gräns. Den finsktalande befolkningen i Västerbotten skulle då ha fått kvarstå inom ett enhetligt område. Svenskarna betonade Kemi älv som en naturlig linje eftersom den utgjorde gränsen för Österbotten och Västerbotten. Rumjantsov kvitterade med att förhandlingarna gällde gränsen mellan Ryssland och Sverige, inte gränsen mellan Sverige och Finland. Kejsaren var beredd att godkänna Torne och Muonio älvar som gräns på så sätt att Torneå tillföll Ryssland. Därmed blev 40 000 finsktalande på den västra sidan.
En annan tvistefråga gällde Åland, som svenskarna ville behålla. Ryssland vill dock absolut ha Åland för att säkerställa sitt ägande av Fastlandsfinland. Finland var en reskista och Åland nyckeln till den. Ryssarna gick inte ens med på icke befästande.
Resultatet blev att Ålandshav, Bottniska viken samt Torne och Muonio älvar utgjorde gräns i väster; Systerbäck (nuvarande ån Sestra) i öster. Det slutliga avgörandet för de ryska delegaterna blev kejsarens förteckning över de gränsställen som gränslinjen skulle passera. Kejsarens hade använt Hermelins välkända kartbok för att plocka ut namnen.
Östersjöns ställning som ett slutet hav kvarstod, eftersom en tudelning mellan kuststaterna ansågs vara möjlig utan hinder av internationell rätt.