Lantdagsarbetet

De förhållandevis få ståndsledamöter som i all hast kallades till Borgå lantdag kände inte i detalj till sina rättigheter eller omfatningen av sina uppdrag. Ständerna förstod det speciella med situationen: regentens löfte om att befästa de gustavianska grundlagarna förutsatte en försonlig och lugn lantdag.

Den finska deputationens ordförande C. E. Mannerheim beskrev i sina memoarer lantdagen som säregen. Ständerna handlade i enlighet med att det var fråga om en unik ”snabblantdag”, en krigstida politiskt ändamålsenlig lösning som skulle kompletteras med lagtima lantdag när det hade blivit fred. Borgarståndets Bladh konstaterade att det viktigaste var de egna privilegiernas helighet under dessa ödesdigra tider när samhället genomgick stora förändringar.

Försiktigheten drevs så långt att ständerna under lantdagens gång inte ville betona betydelsen av gemensamma beslut. Det fattades inte några samlade lantdagsbeslut och besluten undertecknades inte trots att grundlagarna skulle ha förutsatt det.