Pacificeringspolitik

I stället för den godtycklighet som hade rått under Rysslands tidigare anfallskrig 1700–1721 och 1742–1745 präglades Finska kriget 1808–1809 av en systematisk pacificeringspolitik genom vilken invånarna försäkrades om det fördelaktiga med den nya riksförbindelsen. Under ockupationen tillsattes en generalguvernör som garant för det område som hade erövrats. Generalguvernören skulle se till att finländarna fick så stora förmåner i anslutning till Ryssland att drömmarna om en återgång till Sverige blev onödiga.

Finländarna själva vägledde ryssarna i valet av rätt taktik. Redan innan ockuperingen inleddes hade den ryska utrikesministern N. P. Rumjantsov vänt sig till finländska emigranter som vistades i Ryssland. Den inflytelserikaste av dem var general G. M. Sprengtporten, som blev expert på erövringen av finländarnas sinnen. Kejsar Alexander I förordnade Sprengtporten till överbefälhavare, general F.W. von Buxhoevdens rådgivare i diplomatiska angelägenheter. Det handlade om att övertala Finland på Rysslands sida också med andra metoder än med vapen.

Sprengtportens första uppdrag som diplomatisk rådgivare för ryssarnas överbefälhavare gick ut på att för kejsaren utarbeta en plan för erövringen av Finland. För detta gav Sprengtporten kejsaren en promemoria 1808 med innehållet "reflexioner av en i Finland född rysk krigare". Sprengtporten antog att finländarna var beredda att byta moderland efter ganska obetydliga operationer.