Slaget vid Ruona den 1 september 1808. Museiverket.

Slag

Invånarna i Uleåborgstrakten konfronterades snabbt med de ryska trupper som hade gått över östgränsen den 21 februari 1808. Till följd av det obetydliga motståndet bemannades södra Finland snabbt. Ryssarna nådde Borgå den 24 februari, Helsingfors den 3 mars, S:t Michels den 4 mars, Tavastehus den 7 mars, Varkaus den 10 mars och Tammerfors den 11 mars. Endast fyra veckor efter gränsöverskridningen marscherade ryssarna in i Åbo den 21 mars. Sverige hade först planerat att taktiskt samla sina styrkor i Tavastehusregionen, men i praktiken retirerade de snabbt till Uleåborgstrakten före den 29 mars. Svenska trupper stannade endast i fästningarna på sydkusten, där de dock kapitulerade i snabb takt: Svartholm utanför Lovisa den 18 mars och Sveaborg utanför Helsingfors den 4 maj.

Efter reträtten anföll Sverige och lyckades nå viktiga segrar vid Siikajoki den 18 april under ledning av överste C. J. Adlercreutz och vid Revolax den 27 april under ledning av överste J. A. Cronstedt. Brigadgeneral J. A. Sandels segrade vid Pulkkila den 2 maj. Kuopio blev stödjepunkt för Sandels’ brigad när kapten K. W. Malm, som ledde förtrupperna, hade intagit staden den 12 maj. Klingspor befordrades till krigsmarskalk och trupperna blev intresserade av en framryckning söderut. Böndernas folkresningar i Savolax, på Åland och i Sydösterbotten inverkade störande på ryssarnas framfart. Kungen försökte motivera dem ytterligare genom att ordna landstigningar vid kustsocknen i Åbo och Vasa.

Den 9 augusti hann kejsaren befalla att extra divisioner skulle marscheras till Finland, men tio dagar senare tog ett ryskt allmänt anfall sin början på alla fronter. Generallöjtnant N. M. Kamenskij förordnades till kommendör. Svenskarnas huvudarmé lyckades framrycka i Sydösterbotten och vinna några segrar: Lappo, Alavo och Kauhajoki. Taktiskt sett var de inte till någon nytta, eftersom Klingspor inte villa framrycka längre än så på grund av rädsla för att bli överflyglad. Adlercreutz vände norrut efter förlusten i slaget vid Höylänsalmi i Karstula. Efter nederlaget i Lintulax retirerade den finska armén till Vetil. Hotet om att bli överflyglad försvann efter slaget vid Ruona och vid Salmi i Kuortane den 1 september. Den slutliga reträtten inleddes efter striden vid Kauko bro i Karleby den 11 september. Genom segern i slaget vid Jutas den 13 september utverkade von Döbeln dessutom reträttsro. Slaget vid Oravais den 14 september innebar den slutliga dödsstöten för arméns kampvilja. Stillestånd slöts i Lochteå prästgård den 29 september 1808. Den svenska armén fortsatte sin reträtt norrut, varvid Sandels blev tvungen att lämna sina starka positioner i Idensalmitrakten norr om linjen Idensalmi-Lestijärvi-Himango.

Efter det att en deputation från Finland redan hade anlänt till S:t Petersburg pågick striderna fortfarande vid Virta bro i Idensalmi. Stillestånd slöts den 19 november i Lassila värdshus i Olkijoki. De svenska styrkorna skulle retirera väster om Kaakamajoki. Striderna i Finland upphörde den 20 november i Frantsila, då Sandels började retirera. Vid samma tid godkändes Mannerheims promemoria i S:t Petersburg. Adlercreutz inskärpte en stark disciplin hos sina trupper när de svenska styrkorna tog sig över Ule älv den 29 november. Dagen därpå anlände den ryska armén till Uleåborg. Överbefälhavaren avgav en proklamation för Uleåborgs län den 4 december: främmande makter hade underrättats om Finlands förening med Ryssland, invånarna i länet skulle avge trohetsed. Den svenska armén anlände till Tornå den 11 december och två dagar senare gick de sista svenska trupperna över Kemi älv. Reträttmarschen norrut och vintern i Västerbotten skördade 3 000 offer av armén om 12 000 man. Dessa dog av epidemier och andra påfrestningar.

Gustav IV Adolf tillfångatogs i Stockholm den 13 mars 1809 under ledning av Adlercreutz. Ryssarna erövrade Åland den 14 mars och Umeå den 22 mars och fortsatte till Kalix älv. Ständerna svor kejsaren trohet i Borgå den 29 mars 1809, men först en månad senare fick överste Palmfelt alla trupper att marschera via Torneå till Kemi för att lägga ned sina vapen. Kapitulationsavtalet för de finska trupper som blivit kvar i Finland undertecknades i Sievi i Kajanaland av generalmajor H. H. Gripenberg den 25 mars: finländarna marscherade till Kemi, överlät sina vapen och återvände hem. Vid samma tid, när soldaterna den 17 april 1809 återvände hem efter kapitulationen i Kajanaland (Kalix), förespråkade landshövdingen i Åbo och Björneborgs län Knut von Troil vid Borgå lantdag tryggade löneförmåner för soldaterna. Förslaget understöddes också av C. E. Mannerheim.

Ryssarna omringade de svensk-finska trupperna i Skellefteå den 15 maj 1809. Det sista slaget för finländarna ägde rum den 5 juli, slaget vid Hörnefors. Det blev nederlag för svenskarna. Överstelöjtnant J. Z. Duncker stupade. Den ryska landstigningen vid Ratan, nordost om Umeå, den 17 augusti 1809 innebar startpunkten för fredsförhandlingarna. När regeringskonseljen inledde sin verksamhet i Åbo den 2 oktober 1809 hade armén som bara en vecka senare, den 8 oktober, stred i norra Finland och där det fanns 760 soldater från de finländska trupperna, samlats på torget i Umeå för att lyssna till generalmajor C. G. von Döbelns uppläsning av fredsförklaringen.