|
|
Torparflickan. Museiverket.
|
Ockupationsförhållanden
En gammal rådande uppfattning var att civilbefolkningen inte skulle fortsätta striden om armén hade lidit nederlag. Biskop Jacob Tengström hade under Gustav III:s krig värnat om denne uppfattning under en föreläsning vid Akademien i Åbo 1789: redliga medborgare bör alltid godta den regim under vilken de lever, förutsatt att medborgarnas rättigheter är någorlunda tryggade. Tengström betonade vikten av frivillig underkastelse, eftersom medborgarna kan störtas i ännu tyngre slaveri om de gör uppror. Han ansåg det vara egalt under vilken regim man får leva, förutsatt att man får leva i trygghet och fred.
Trots att herrskapet i Åbo senare under ledning av samma Tengström umgicks med ryska officerare i all vänskaplighet, var bondebefolkningen av annan åsikt. Den var beredd att hjälpa armén med att försvara landet, vilket syntes tydligt under folkresningarna på Åland, i Sydösterbotten och i Norra Karelen. Detsamma hände också i andra delar av landet. Trängtrupper plundrades och soldater mördades. Det talades om Laihelakriget och Savolax partisankrig. Allmogens väpnade motstånd gjorde de ryska officerarna nervösa och rädda för att motståndet skulle utvecklas till ett fullödigt partisankrig som i Spanien. De ville trots allt inte svara på strömningen med terror, utan försökt i stället lugna ner situationen genom positiva åtgärder.
Finländarna fick därför en minnesbild av kriget som ett krig där ryssarna inte gjorde sig skyldiga till samma gärningar som under stora och lilla ofreden. Det kan inte räknas som fiendens fel att de epidemier som spreds med armén dödade även civila. Det dog 62 000 fler finländare än i genomsnitt. Situationen hade förvärrats av missväxten 1807.