Invånare i Uleåborg. Museiverket.

Bild av fienden

Av hävd betraktade åtminstone allmogen på landsbygden ryssarna som fiender som skulle motarbetas rent av med livet som insats. Tjänstemannakåren som hade försökt hindra folkresningar utdömdes skarpt. Det fick också den ivriga samarbetsförespråkaren biskop Tengström uppleva. Sommaren 1808 tvingades han fly från Pargas till en annan ryssvän E. G. von Willebrand i Veikkola gård.

Den aggressiva inställningen till ryssarna var en kvarleva från den gustavianska propagandan. Allmogen var mycket kungavänlig. Ryssarna beaktade detta, eftersom den frivilliga uttömningen av södra Finland på soldater innebar att de tjänstemän som blev kvar där och de övriga invånarna utsattes för fienderelaterad åsiktsbearbetning. Till skillnad från tiden för stora och lilla ofreden lovade ryssarna genom en proklamation av den 18 februari 1808 kvarhålla i tjänst alla de tjänstemän som stannat kvar, bortsett från svenskarna.

Uleåborg är ett bra exempel på hur inställningen utvecklades. De avgörande striderna utkämpades kring Uleåborg, och staden blev en av fältarméns viktigaste underhållscentraler. När ryssarna i början av kriget besegrades i Siikajoki den 18 april 1808 och i Revonlax den 27 april 1808 sände borgarståndet i Uleåborg soldaterna 500 kannor vin som tack. Nästa söndag hölls en tacksägelsegudstjänst där man sjöng psalmen ”Lova Gud i himmelshöjd”. Situationen såg ut att förvärras i juli 1808. När svenskarnas reträttplan avslöjades, blev armén snabbt impopulär bland stadsborna. Efter slaget vid Oravais den 14 september 1808 avtog arméns stridsvilja snabbt. Enligt avtalet i Olkijoki den 19 november 1808 lämnade den svenska armén Uleåborg den 29 november.

Nästa dag, Andersdagen den 30 november, marscherade ryssarna från tullen i Limingo in i staden längs Torggatan, där det rådde bestört dödstystnad. Det fanns inte en enda stadsbo på de tomma gatorna, endast kosackerna red fram och tillbaka. Borgarståndet i Uleåborg lämnades utan den svenska överhetens stöd för att besluta om sina relationer till ockupanterna när den egentliga landshövdingen hade dött och ställföreträdaren hade flytt till Sverige. I den situationen började de ryska generalerna Sjuvalov och Kamenskij omedelbart stifta bekantskap med stadsborna genom att ordna middagar och baler. Gottgörelsen var helt på sin plats, eftersom den hårda belastningen av inkvartering och skjutsande hade gjort Uleåborgsborna nervösa.