Finland och Europa

Efter det att general Napoleon Bonaparte hade övertagit den politiska ledningen i Frankrike accelererade de politiska förändringarna i Kontinentaleuropa. Napoleon, född på ön Korsika, avancerade till general i den franska armén och visade sig snabbt vara en talangfull krigsledare och en ambitiös inrikespolitisk reformator. Som Förste konsul blev han Frankrikes ledare 1799 och kejsare 1804. Under flera krig åren 1805–1815 utvidgade han sitt rike, inspirerad av sina förebilder Alexander den store och Karl den store.

Napoleons utvidgningspolitik återspeglades snabbt också på Finlands ställning och väckte diskussioner kring lojaliteten gentemot moderlandet i den förändrade situationen. I anslutning till Sverige hade Finlands territorium också på det hela taget börjat avtecknas som ett separat område inom det svenska riket senast efter lilla ofreden (1743–1746). Den ryska ockupationen hade väckt invånarnas missnöje med den stockholmska centralförvaltningens sätt att sköta saker och ting. Kritiken sammanförde finländarna till företrädare för ”Finlands folk” vid riksdagen i Stockholm.

En stor gottgörelse för det illa behandlade gränslandet vid riksdagen 1765–1766 var att de österbottniska kuststäderna under ledning av Anders Chydenius fick rätt att bedriva handel med utlandet. Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen fortsatte under Gustav III:s tid, och det ökade välståndet började synas framför allt i Österbotten samt i västra och sydvästra Finland.

Trots enstaka missnöjesyttringar betonades i Finland allmänt vikten av trohet och tacksamhet gentemot kungen. Även om Gustav III:s misslyckade krig mot Ryssland 1788 ledde till att officerarna försökte närma sig Ryssland, förekom det mycket litet egentlig politisk separatism i Finland. I den bemärkelsen kom förhållandena under Finska kriget 1808–1809 att på en gång och permanent förändra den konstellation som hade varat i 700 år.

Anders Chydenius